Det sitter i huvudet

Igår, efter en härlig dag på stranden i Kämpinge i Höllviken, så var planen att springa 12-13 km tillsammans med maken. Det var min kära vän Emma som gav mig utmaningen på vägen hem efter förra helgens yogafestival. Jag skulle springa längre än jag brukar, ja mer än dubbla sträckan faktiskt. Varför? Jo, för att jag skulle se att jag faktiskt kan/orkar. Och för att avdramatisera att springa mer än en mil. Tack Emma! Vi fick en alldeles underbar runda på 12,4 km, och det var inte vilken sträcka som helst utan milspåret i Skrylle, vilket innebär många tuffa backar. Ändå kände jag att jag hade velat springa ännu längre, fast mina ben (speciellt vaderna och höftböjarna) inte alls  är vana vid löpning på mer än en halvtimme, och vi var ute en timme och 20 min. Nu vet jag vilka mina svagheter är och vad jag behöver stärka upp. Det var faktiskt en av de första löprundorna som jag upplevde att det mentalt var väldigt lätt. Hade det varit tvärt om, att benen var pigga och starka men att jag inte hade rätt fokus, då hade det förmodligen varit mycket tyngre. När huvudet är med så kör benen på fast det är jobbigt och fast det börjar göra ont. Rätt coolt faktiskt!

Om sanningen ska fram så ville jag stanna första gången redan under transportlöpningen på 700m till skogen. Det gick bara uppför och det var varmt och kvalmigt. Men så fort vi kom in i skogen så blev det genast mycket lättare. Luften var sval och solens låga strålar lyste försiktigt genom trädkronorna. Det första 5 km gick överraskande lätt, även om vaderna började krångla lite redan efter ett par km. Sen kom den sjätte kilometern som gick på en trist grusväg och då kom genast tankar på att stanna och gå en stund. Men nej, det var det inte tal om, istället sänkte vi tempot något tills energin kom tillbaka. Det gjorde den återigen när vi svängde ner på en liten skogsstig och jag berömde mig själv för att jag lyckats behålla positiv energi så länge. Nu hade vi sprungit mer än hälften!

Sen kom den första riktigt branta backen. Det var på den sjunde kilometern, och jag gick för första gången. I ytterligare två kilometer fortsatte backarna, de flesta långa och sega. Jag matade på med korta och långsamma steg (maken gick bredvid, i samma tempo) tills vi kom till den sista backen som är en riktigt brant en. Då gick jag, för sista gången. Det kändes som om både vaderna och höftböjarna skulle gå av, men inte ens det kunde rubba min mentala styrka. Så fort backen var bestigen så sprang vi igen, båda två. Vi ökade farten i alla nedförslut och lät benen rulle. Jag tackar ännu en gång Emma för att hon lärt mig detta, det underlättar mycket att känna att det känns lätt och går snabbt, för en kort stund i alla fall.

När vi sprungit lite mer än 10 km så genade vi på ett ställe för att få lite mer trail och sen var det bara att knata på hemåt på kända stigar. När vi kom till 12 km så lade jag in nästa växel och drog ifrån maken de sista 400 meterna till vår målgång. Det är så typiskt mig. När jag vet att det bara är en kort bit kvar, då vågar jag dra på! Vi hade satt som mål att snitta 7 min/km på rundan, vilket innebär att vissa kilometer går på lite mer än 5 min, och andra på en bit över 8 min. Jag trodde att det var väl optimistiskt men det skulle visa sig att det inte alls var omöjligt, det var till och med rätt rimligt. Snittiden landade på 6.43. Wow, tyckte jag! Egentligen är det helt oviktigt för mig hur snabbt eller långt jag springer men idag ville jag testa mig själv och se vad jag klarade av, och då är det ju rätt bra att ha någon form av mätmetod.

Idag är det framförallt vaderna som är stela. Jag kunde faktiskt ta mig ur sängen när klockan ringde även om det var med stappliga steg. Nu är det nämligen slut på semestern, maken jobbar och jag återgår till att vara föräldraledig på heltid (ett par veckor till alla fall).

Flygande hälsningar /Nellie