10,2 km

Idag var dagen då jag skulle bevisa för mig själv att jag kan springa en mil. Jag hade löpardate med Emma och min svägerska skulle hänga på för att få ta del av Emmas braiga tips och pepp. Men, det blev ändrade planer och plötsligt i morse så var jag utan joggingsällskap (för man får nog kalla det jogging snarare än löpning, vad nu skillnaden är vet jag i och för sig inte riktigt). Jag kände att detta kommer bli en tuff mental runda och jag frågade mig själv, "kommer jag klara det när det är bara jag"? Jag kom på att eftersom lill-tjejen hälsade på hos mormor så kanske maken ville hänga på? Till min stora glädje ville han det! Det är så skönt att ha någon med sig som håller koll på distansen och levererar info om hur jag/vi ligger till. Jag är verkligen inget fan av krångel med tekniska så kallade "hjälpmedel" vid löpning/jogging, jag blir bara irriterad och slösar energi i onödan. Dessutom behöver jag någon som ser om jag stannar, någon som gör att jag vill prestera. Konstigt det där, varför räcker det inte med att jag själv ser? Hur gör ni för att pusha er själva när det känns tufft? Jag behöver lite tips!

Hur gick det då? Jo, jag mjukade upp med en sekvens yoga anpassad för innan löpning. Rundan skulle gå lååångsamt så jag skulle fatta att jag visst kan springa/jogga/lufsa (eller vad man ska kalla det) 10 km.   Eftersom det är relativt kuperat på banan så blev kilometertiderna mycket varierande. Efter 10.2 km (vilket är distansen vi ska springa om ett par veckor) visade klockan 1.07.30. Benen var trötta och höger höft gjorde lite ont. Dessa höfter, de verkar vara min akilleshäl. Jag avslutade med lite fler yogaövningar och hoppas det ska hjälpa höften och kanske till och med göra träningsvärken lite mildare. Vi får väl se...

Lunge, innan joggingrundan.

Stel i baksida lår, också innan joggingrundan.

I morgon är det dags för yoga- och tabatapass igen. Härliga lördagsmorgon!

Flygande hälsningar /Nellie