Rekord

Igår var det dags för 10,2-rundan igen, fast denna gången skulle jag springa på egen hand, utan maken eller någon annan om höll koll på mig, tiden och tempot. Jag våndades redan kvällen innan men bestämde mig där och då när på dagen jag skulle springa och föreställde mig hur grymt det skulle vara att klara det själv, och bara för min egen skull, även om jag också vill visa coach Emma att jag kan.

Uppladdningen blev inte direkt som jag hade hoppats. Mindre och sämre sömn och en väldigt gnällig förmiddag. För en kort stund var jag till och med inne på att skjuta upp rundan till senare på dagen men jag kom snabbt på bättre tankar. Jag vet ju att det inte hade blivit bättre. Så jag tog mig i kragen, tänkte bra tankar och gav mig av.

Kan ni tänka er, jag persade med hela 4 minuter (sedan förra veckan) ! Jag har visserligen sprungit milen betydligt snabbare i mina unga år men de resultaten anser jag vara preskriberade vid det här laget. Jag valde att strunta i att hålla koll på tiden under rundans gång, och på så sätt testa hur bra jag har koll på att "känna" tempot. Det hade jag hyfsat bra koll på.

Det var en härlig känsla att stanna klockan och se att det hade gått ungefär så snabbt som jag trodde. Kroppen känns dock något trött idag, fötterna har skav och höfterna gillar inte riktigt löpningen så frågan är om jag ska satsa på fler intervallpass istället framöver. Jag får överlägga saken med coachen. Vad tror ni är bäst? Fortsätta med "långa" pass eller satsa på kortare och mer intensiva intervallpass?

Så här glad blir man efter en löprunda!

Flygande hälsningar /Nellie