Vinn mina smycken!

Så här i juletider så kryllar det av tävlingar på olika sociala medier och jag vill ju inte vara sämre. :) Jag har designat och tillverkat nya smycken som jag vill lotta ut till er som läser här. Det genomgående temat är fjädrar. Passande på en blogg som heter Flying Hippo eller hur?

1. Black wings - halsband + örhänge

Halsband med stor (men lätt) berlock i form av en svart fjäder med koppardekoration, tillverkad av svart lera. Berlockerna i örhängena är tillverkade av samma sorts lera och har kopparfärgade örkrokar.

2. White wings - armband + örhänge

Armbandet av turkosblå träpärlor. Berlockerna (i armband resp. örhänge) är i form av fjädrar i vitt/guld, tillverkade av vit lera. Örhängena har guldfärgarde örkrokar.

2. Fly - halsband

Halsband med vit berlock av vit lera med texten "FLY" i silver med mörkt silverfärgad kulkedja. Bär den runt halsen för att påminna dig om att du kan flyga precis hur högt du vill.

3. Peace - halsband

Halsband med berlock av vit lera med peace-märke i guld med guldfärgad kulkedja. Visa att du tycker att denna planeten behöver mer kärlek och omtanke.

Du tävlar genom att kommentera detta inlägg och svara på följande frågor:

1. Mitt bästa tips för en fröjdefull jul
2. Den bästa jullåten
3. Det smycke jag helst vill vinna

Du kan vara med och tävla t.o.m. söndagen den 14/12.

Det har varit problem att kommentera. Funkar det inte så skicka ett mail till nellie.rolf@gmail.com med dina svar istället. 

Flygande hälsningar /Nellie

Sövde triatlon från sidan

Idag har jag varit i Sövde på triathlonpremiär. Alltså jag har varit på ett triathlon, som funktionär, för att stötta och hejja på de som simmade, cyklade och sprang. Och vilken dag det har varit; sol, vindstilla och inte allt för varmt. Det kom dessutom några droppar regn i mitten någonstans och fräschade upp luften. Kl 9 gick starten för sprintdistansen som består av 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. Jag hade med mig två laddade tjejer från Coach K Runners i bilen som även de hade triathlonpremiär, fast som deltagare. Ni kan läsa mer om Suz och Gabriellas upplevelser om loppet, de som sett banan på nära håll.

Det var superkul att peppa och tjoa på alla deltagare och jag tycker att det är fascinerande hur olika respons olika personer ger. Vissa ler, en del tackar och andra har stone face. Det finns säkert de som tycker att jag var sjukt irriterande med mina käcka tillrop, men jag hoppas att de flesta fick lite extra fart under fötterna i alla fall.

Nästa år är planen att jag ska stå på startlinjen. Jag tänker att varje moment för sig är ju genomförbart så hur svårt kan det vara? Jag ska fortsätta med simningen under sommaren i alla fall för där har jag fortfarande mycket kvar att lära. Vem mer är sugen på att hänga på?

Flygande hälsningar /Nellie

Kullamannen 2014

I lördags var det dags för mitt andra lopp på Kullaberg. Egentligen hade jag velat prova den lite längre banan (svart bana) blev det bara den korta (blåa) banan även denna gången. Det finns goda anledningar till det men mer om det en annan gång. Med facit i hand så var det tur för när jag trampade snett och stukade foten vid knappa 4km så var jag rätt glad att jag bara hade ett par kilometer kvar. Jag var dock lite tjurig för att jag inte kunde köra på i nedförsbackarna som planerat och för att jag hade sparat mig i onödan inför den branta backen (i dödens zon, ja du hör ju själv) som aldrig dök upp längs banan.

Jag sprang givetvis i mina nya terrängskor men på de torra och hårda grusstigarna så var de inte mycket till hjälp, snarare tvärt om. Jag hade önskat lite mer off road-terräng och mindre "vanliga" grusstigar. Trots det var det ett riktigt härligt lopp och jag ska absolut anmäla mig till nästa år. Då kanske det kan bli svart bana?!?

Bilder lyser med sin frånvaro nu för tiden. Men vänta bara, snart kommer mina semesterbilder och då får ni nog bilder så det räcker och blir över. 

Flygande hälsningar /Nellie

Stävie trail

Härom dagen fick jag tips om ett nytt terränglopp, Stävie trail. Det är Anna (Piggelina) med bloggen Orka mera och hennes man som anordnar loppet som en del av insamlingen till diabetesdrabbade barn i Afrika. Var och en väljer om man vill springa 6,5 km eller 13 km (ett eller två varv) och donerar valfri summa, dock minst 100 kr. Loppet går av stapeln söndagen den 9/3 kl. 10.00.

Jag älskar att springa på små stigar i skogen så jag anmälde maken och mig till den kortare sträckan medel bums. Vem hänger på?

Flygande hälsningar /Nellie

Vackra bokskogen

Det blev lopp idag, 6 km i underbart vackra bokskogen. Förkylningen sitter i men eftersom det inte känns något i halsen så valde jag att köra ändå. Mycket folk var med så det blev lite trångt men vi råkade/lyckades hamna rätt långt fram så det blev inte så mycket köande som tur var. Däremot var det riktigt tungt trots underbar natur och bra temperatur. Lite regnstänk fick vi på oss men det var nästan bara skönt. Jag och maken hade följe de första två kilometrarna men sedan sa jag åt honom att släppa och köra sitt race eftersom den täppta näsan gjorde att jag inte riktigt fick luft hela vägen ner i lungorna, eller det kändes så i alla fall. Jag blir lite stressad när någon "väntar" på mig och det har mer negativt inflytande på min prestation än det peppar mig att haka på. Så han försvann och jag tuggade på. Jag gick i de branta uppförsbackarna för annars fick jag så himla hög puls men jag hämtade snabbt hem det i nedförsbackarna. Tack vare Emmas löptips och trailskor med bra fäste så gick det undan nedför. Det enda som hindrade mig var andra löpare som bromsade i nedförsbackarna så det blev ett par turer utanför spåret.

Vid 4,5 km var jag lite less så då tog jag tag i en kille i en uppförsbacke, alltså inte bokstavligen utan jag sa "kom igen" åt honom när jag passerade. han tackade och hakade på. Jag tänkte på mannen som hjälpte mig på Krankesjömilen och att det nu var min tur att hjäpa någon annan. Nu satte jag ju dessutom press på mig själv att inte sacka efter eftersom jag hade någon som hade koll på mig. Smart drag va?! I uppförsbacken därefter vad det jag som fick hjälp då jag tappade fart och vi hjälptes sedan åt att hålla tempot uppe en bit mot målet.  Nu var det ju mindre än en kilometer kvar och bara att köra på. Vi sprang på slingriga stigar som gick upp och ner mest hela tiden, precis vad jag gillar. På upploppet satte jag fart påhejad av familjen och korsade mållinjen bara ett par minuter efter maken strax under 35 minuter. Kul att det blev en helt ok tid trots att det var segt och motigt nästan hela tiden.

Efter en luch på Bokskogens golfklubb så åkte familjebesöket hem och vi tog en promenad i skogen i väntan på att lill-tjejen skulle vakna. Det var faktiskt riktigt skönt att röra på de trötta benen och förmodligen bra som förebyggning av eventuell träningsvärk. Nu blir det lite mer fix här hemma.

Hoppas ni har haft en riktigt bra helg!

Flygande hälsningar /Nellie

Yddingeloppet i Torup

Ni vet Emma som peppar mig men löpningen och som inspirerat mig att springa i terräng. Hon är ny ledare i Team Nordic Trail som just startar traillöpgrupper i Skåne. I går hade de alltså Skånepremiär i Torup, bokskogen utanför Malmö. Om jag inte redan haft tre träningsdagar och för lite tid hemma med familjen så hade jag definitivt hängt på. Men, man kan inte göra allt, i alla fall inte samtidigt. Jag får helt enkelt se till att komma ut på traillöpning eller åtminstone "vanlig" löpning på egen hand.

På tal om Torup så tipsade Suz om Yddingeloppet som går av stapel i just bokskogen den 20:e oktober.  Jag anmälde mig och maken på studs till 6 km-sträckan (efter hans godkännande så klart). Tänk att jag har plötsligt gillar att springa lopp! Jag tror det beror på att jag gör det utan press. Även om jag har ett mål för loppet så känner jag mig inte pressad, bara taggad. Och den där skogen, den är så underbart vacker och jättekul att springa i om man som jag gillar att springa på lite mindre stigar, på kringelikrokar och när det går lite upp och ner. Maken och jag var där i somras och firade vår tvååriga bröllopsdag med en härlig löprunda med korta intervaller.

Någon mer som vill hänga på? Anna kanske? Jennica, vad säger coachen om det? Pernille, är du sugen? Titti, hinner du bli frisk tills dess? Lollo, du verkade lite skeptisk?

Så nu behöver vi bara hitta någon som kan tänka sig att sysselsätta lill-tjejen under tiden vi springer. Men jag tror redan vi har några aspiranter på det uppdraget, eller hur pappa? Denna skogslekplats tror jag definitivt skulle passa vårt bustroll i smaken.

Nähä, jag såg just att jag planerat en löprunda i kväll så då är det väl bara att dra på sig skorna och ta sig ut fast klockan snart är nio. Jag som hade tagit fram glass som jag fick för mig att jag var sugen på. Glass i soffan eller en löprunda på mörka cykelvägar? Det får nog bli löpning ändå!

Flygande hälsningar /Nellie

Crawl

Trött. Mätt. Nöjd. Crawlkursen var tuff i dag. Riktigt hög puls redan efter första övningen. Känsla av andnöd. Jag behöver träna upp min kondition. Nu är det dags att borsta tänderna och krypa ner i sängen. God natt!

Flygande hälsningar /Nellie

59.27

Tack vare en man i övre medelåldern, klädd i blått, klarade jag mitt mål med 33 sekunders marginal. Det känns som en seger, fast ändå inte. Jag stannade ett par gånger men ville stanna och skita i det och gå i mål ännu fler. Jag trodde länge att jag var sist eftersom jag bara såg löpare framför mig. Det var jag inte men det var inte långt ifrån. Loppet var bra om man gillar platta raksträckor. Det gör inte jag, ju snirkligare desto bättre. Det är här den mentala delen kommer in, och här finns det stor potential, det är ett som är säkert.

Never mind starttiden. Vi startade prick kl 11.00.

Jag hade känning i höger höftböjare redan från start och tog det rätt så lungt till en början. De första 5 kilometerna höll jag mig på 6 min/km-tempo, lugnt och metodiskt. Därefter blev det segt och benen blev tunga, men samtidigt började jag känna glädjen i att jag var inne på sista halvan. Många tankar flög genom huvudet, mest positiva, och musiken peppade. Ja utan musik hade det varit ännu tuffare idag. Mitt mantra var "the mind is the master". Känn inte efter utan bara fortsätt spring. Trots detta stannande jag alltså ett par gånger, men sen insåg jag att det blev ju inte bättre av att stanna, bara jobbigare att komma igång igen. Vid 8,5 km kom den blåklädda mannen upp jämsides med mig och sa att vi klarar oss under timmen om vi håller detta tempo.  Han hade sett att jag just stannat en kort sekund och ville få med mig och det lyckades han med. Den sista kilometern kändes som om den varade i en evighet. Vi snirklade oss fram mot målet och jag trodde aldrig det skulle ta slut. När det var 300 meter kvar vek sig nästan benen så jag saktade in något och laddade för upploppet. Så grymt skönt var det att komma i mål! TACK snälla man i blått! Hoppas jag hjälpte dig lite på traven också.

Nu är benen möra. Höftböjarna och hälsenorna är stela som tusan, för att inte tala om skavet på fötterna.   Jag är som efter varje lopp jag deltar i taggad att löpträna mer. Vi får väl se hur det blir denna gången. :)

Flygande hälsningar /Nellie

Uppladdning

Idag är dagen då jag ska testa min mentala styrka. 10 km runt Krankesjön. Förberedelserna har varit si sådär. Ingen löpträning och för lite sömn under ett par veckors tid. Men under helgen har jag käkat lite mer lättillgängliga kolhydrater och tagit det rätt lugnt, så när som på ogräsrensningen igår som inte direkt var uppmjukande för ryggen (orutinerat!). Ute är det mulet och regnigt, bästa löpvädret om du frågar mig. Frisk luft med mycket syre, det gillar jag! Det behöver dock inte regna så mycket innan start så man blir kall och blöt i förtid. Nähepp, nu ska jag börja förbereda mig på loppet. Väcka maken, ta fram kläder, yoga lite och sen bär det av. Starten går kl 11, håll tummarna för mig.

Flygande hälsningar /Nellie

Bananmumma

Det har inte blivit mycket tränat denna veckan men det är delvis en strategi inför helgens planerade lopp. Nu är det tyvärr så att resten av gänget som skulle springa Lergöksloppet har fått ställa in p.g.a. skador och sjukdom. Poängen med loppet var ju att göra det ihop och eftersom starten går kl. 14 och det innebär transport till Ängelholm så går i princip hela dagen till detta så i går bestämde jag mig för att ställa in jag också. Men, det betyder ändå att jag ska springa ett millopp i helgen! Lergöksloppet är nämligen ersatt med Krankesjömilen. Jag har som mål på att besegra de demoner inom mig som säger att jag är trött och att jag inte orkar. Förhoppningsvis resulterar det i en tid under timmen. Hoppas hoppas att kroppen är med mig.

Istället för att träna så har jag testat lite nya mellanmål. Idag blev det bananmumma.

Så här gör du:

1. Skiva en banan
2. Pudra på en blandning av kardemumma, vanilj och rå kakao
3. Strö över hampafrön, kakaonibs och hackade mandlar

Jag valde rostade och saltade mandlar, det blev gott som kontrast till den söta bananen.

Ha en fin fredag!

Flygande hälsningar /Nellie

Tävlingsmänniska eller bara målmedveten?

Denna veckan laddar jag inför Lergöksloppet i Ängelholm där jag ska springa 10.2 km. Det är inte så fasligt långt egentligen och man kan ju tycka att för en person som jag som ändå tränar en kombination av styrka, kondition och rörlighet regelbundet ca. 3-4 gånger i veckan så kanske inte det är någon stor prestation men för mig är det ändå det. Jag löptränar inte mycket. Jag vill egentlige det men varje gång jag försöker så vill kroppen inte riktigt vara med och det slutar alltid med att jag får ont någon stans, oftast i höfterna på ett eller annat sätt, och då vill jag inte springa mer. Jag vill arbeta med kroppen, inte mot den. Samtidigt vill jag kunna springa. Pressar jag mig för mycket för fort undrar jag? Men nej, jag tycker inte det.

Även inför detta lopp så tog det stopp efter ett par träningstillfällen. Det sista jag gjorde vara att testspringa sträckan vilket var för ett för ett par veckor sedan. Sedan dess har det inte blivit någon löpning som kan klassas som träning inför loppet. Mina tankar inför lördag pendlar mellan att tänka "yes, på lördag ska jag visa för mig själv att jag har ett tjockt pannben och springa så det ryker" och "äsch, det spelar ju inte så stor roll vilken tid jag får, huvudsaken är ju att genomföra loppet tillsammans med mina vänner". Jag frågar mig rätt ofta vad det är som gör att jag inte taggar till och blir sådär peppad att göra mitt bästa. Egentligen är det rätt olikt mig som annars kan vara både envis och uthållig. Är det målet som är problemet, att det saknar ett större syfte och därför inte är så viktigt för mig? Eller är det så att jag fegar ur för att jag inte vill misslyckas? Jag vet faktiskt inte. Det känns i alla fall inte som jag är någon tävlingsmänniska med den attityden och jag är inte heller säker på om jag vill var det.

Min vän och löpcoach Emma och jag efter vår första runda tillsammans.

Uppvärmning inför Kullamannen 6km 2013

Hur definierar man en tävlingsmänniska då? Jag pratar nu om de som tävlar för skojs skull, alltså inte de som livnärar sig på sin idrott, där tävlingen är ett yrke, ett jobb. Jag funderar på om en tävlingsmänniskor främst vill vara bäst (eller i alla fall bättre än vissa andra) eller är det viktigaste att vara mindre dålig än "de andra" (vilka det nu än är)? Hur är det då om man är målmedveten, är det samma sak som att vara tävlingsmänniska? Nä, det skulle jag inte säga, för målmedveten tycker jag definitivt att jag är. Skillnaden är kanske att som målmedveten "tävlar" jag bara med mig själv och syftet med det jag gör är att utveckla mig själv medan en tävlingsmänniska i första hand vill vara bättre än andra.

Hur ser du på detta? Är du tävlingsmänniska eller målmedveten, eller kanske både och?

Flygande hälsningar /Nellie

Rekord

Igår var det dags för 10,2-rundan igen, fast denna gången skulle jag springa på egen hand, utan maken eller någon annan om höll koll på mig, tiden och tempot. Jag våndades redan kvällen innan men bestämde mig där och då när på dagen jag skulle springa och föreställde mig hur grymt det skulle vara att klara det själv, och bara för min egen skull, även om jag också vill visa coach Emma att jag kan.

Uppladdningen blev inte direkt som jag hade hoppats. Mindre och sämre sömn och en väldigt gnällig förmiddag. För en kort stund var jag till och med inne på att skjuta upp rundan till senare på dagen men jag kom snabbt på bättre tankar. Jag vet ju att det inte hade blivit bättre. Så jag tog mig i kragen, tänkte bra tankar och gav mig av.

Kan ni tänka er, jag persade med hela 4 minuter (sedan förra veckan) ! Jag har visserligen sprungit milen betydligt snabbare i mina unga år men de resultaten anser jag vara preskriberade vid det här laget. Jag valde att strunta i att hålla koll på tiden under rundans gång, och på så sätt testa hur bra jag har koll på att "känna" tempot. Det hade jag hyfsat bra koll på.

Det var en härlig känsla att stanna klockan och se att det hade gått ungefär så snabbt som jag trodde. Kroppen känns dock något trött idag, fötterna har skav och höfterna gillar inte riktigt löpningen så frågan är om jag ska satsa på fler intervallpass istället framöver. Jag får överlägga saken med coachen. Vad tror ni är bäst? Fortsätta med "långa" pass eller satsa på kortare och mer intensiva intervallpass?

Så här glad blir man efter en löprunda!

Flygande hälsningar /Nellie

10,2 km

Idag var dagen då jag skulle bevisa för mig själv att jag kan springa en mil. Jag hade löpardate med Emma och min svägerska skulle hänga på för att få ta del av Emmas braiga tips och pepp. Men, det blev ändrade planer och plötsligt i morse så var jag utan joggingsällskap (för man får nog kalla det jogging snarare än löpning, vad nu skillnaden är vet jag i och för sig inte riktigt). Jag kände att detta kommer bli en tuff mental runda och jag frågade mig själv, "kommer jag klara det när det är bara jag"? Jag kom på att eftersom lill-tjejen hälsade på hos mormor så kanske maken ville hänga på? Till min stora glädje ville han det! Det är så skönt att ha någon med sig som håller koll på distansen och levererar info om hur jag/vi ligger till. Jag är verkligen inget fan av krångel med tekniska så kallade "hjälpmedel" vid löpning/jogging, jag blir bara irriterad och slösar energi i onödan. Dessutom behöver jag någon som ser om jag stannar, någon som gör att jag vill prestera. Konstigt det där, varför räcker det inte med att jag själv ser? Hur gör ni för att pusha er själva när det känns tufft? Jag behöver lite tips!

Hur gick det då? Jo, jag mjukade upp med en sekvens yoga anpassad för innan löpning. Rundan skulle gå lååångsamt så jag skulle fatta att jag visst kan springa/jogga/lufsa (eller vad man ska kalla det) 10 km.   Eftersom det är relativt kuperat på banan så blev kilometertiderna mycket varierande. Efter 10.2 km (vilket är distansen vi ska springa om ett par veckor) visade klockan 1.07.30. Benen var trötta och höger höft gjorde lite ont. Dessa höfter, de verkar vara min akilleshäl. Jag avslutade med lite fler yogaövningar och hoppas det ska hjälpa höften och kanske till och med göra träningsvärken lite mildare. Vi får väl se...

Lunge, innan joggingrundan.

Stel i baksida lår, också innan joggingrundan.

I morgon är det dags för yoga- och tabatapass igen. Härliga lördagsmorgon!

Flygande hälsningar /Nellie

Terräng på Kullaberg

Nu har jag landat i soffan efter en härlig dag på Kullaberg. Vilken underbar natur vi har sprungit i! Grönskande bokskog, perfekt temperatur och ett väl genomfört lopp. Jag är trött och väldigt nöjd. Benen börjar kännas rejält tunga och lite ont har jag allt men samtidigt känns det otroligt bra. Kroppen höll, humöret var på topp och jag och Johanna gjorde precis som vi sagt att vi skulle, vi njöt av loppet. Vi började lugnt och sansat, de första tre kilometerna var lite upp och ner. Det gick inte att springa i alla backarna, varken uppför eller nedför, dels för att en del av dem var rätt branta men även för att de trånga stigarna var fulla med andra löpare som också behövde gå. Jag upptäckte att min styrka låg i nedförslöparna. Jag visste att min förkärlek för att hoppa på stenar i strandkanten och fjällvandring skulle komma väl till pass någon gång. Jag kunde och vågade släppa på när det var brant nedför i smala  steniga stigar. Någon gång mellan 4 och 5 km förstod jag verkligen att det var ett terränglopp jag var en del av. Det gick BRANT uppför och man såg inte slutet på backen. Då menar jag brant som i att man kravlar upp på alla fyra. Jag gick i mål med tiden 49.44 vilket gav mig en 36:e placering (utav 69 som fullföljde loppet). Nästa år ska jag vara bättre förberedd. Vem hänger på?

Bild: Michael Barmer
Förberedelser inför start

Flygande hälsningar /Nellie

Kullamannen 2013

Nu är jag ju ingen man så titeln Kullamannen skulle ju inte passa mig och därför är målet inte att vinna utan att ta mig runt välbehållen (precis som om jag ens haft en chans att komma i närheten av förstaplatsen). Jag hoppas kunna klara den 6 km långa terrängbanan på en timme. Av 116 startande borde jag kunna komma på topp 100 med den tiden. Eftersom jag aldrig sprungit terränglopp tidigare så vet jag egentligen inte riktiga vad jag kan förvänta mig.

Nu sitter vi i bilen upp till Möller (där starten går). Jag känner mig taggad och lite lagom nervös, lite pirrig i magen. Har jag med mig allt? Hoppas jag inte glömt något. Det ser ut att bli bra väderförhållanden, det är ju bra. Jag ogillar när det är för varmt, och blåst är ju aldrig särskilt kul, om man inte har den i ryggen vill säga. Rapport från dagen kommer senare.