Att trivas med sig själv

Det pratas så mycket om hur viktigt det är att ha tydliga mål med sin träning, att det skulle vara helt avgörande för att man ska ta sig i kragen och träna över huvud taget. Träningen ska även vara anpassad för att på snabbast och effektivaste sätt ta dig mot ditt mål. Måste det vara så? Kan man inte bara träna för att det är kul och för att det känns bra? Jag har inget uttalat mål med mig träning, och definitivt inget som är tidsbestämt och/eller mätbart som brukar nämnas som de två viktigaste sakerna att tänka på när man sätter mål. Visst förstår jag poängen med att sätta mål och i många andra fall är det väldigt viktigt för mig, men inte när det kommer till träning. Är det för att jag tycker att det är så himla kul så jag tränar i alla fall? Eller är det för att jag leder pass och därför inte kan strunta i ett pass för att jag inte känner för att träna just den dagen? Jag vet inte men jag bryr mig ärligt talat inte heller. Jag tränar och mår bra och trivs med det. Mål är för mig förknippat med prestation och när jag tränar tänker jag inte att jag ska prestera. Det kan hända att jag tränar lite mer specifikt inför en tävling eller så och det betyder kanske att jag tar mig ut på ett par extra pass. Har du något mål med dig träning?

Att trivas med mig själv känns viktigt och något som jag tror är grundläggande för att kunna känna glädje. Ofta står detta i relation till hur man ser på andra och hur man förhåller sig till vad andra människor gör och inte gör. Men är det relevant? Varför jämför vi oss med andra människor egentligen?

När jag trivs med mig själv, på riktigt, då kan jag stå bakom följande:

Jag kan glädja mig åt och inspireras mig av andras framgång

Jag uppmärksammar och glädjer mig åt mina egna styrkor

Jag ser på andras liv som annorlunda, varken bättre eller sämre

Jag fokuserar på vad som är bra för mig

Jag ser och uppskatta det som är bra i mitt liv

Jag förstår att detta kan kännas provocerande och att man kan tänka att "det är ju lätt för dig att säga". Men vet ni vad, detta är inget som händer över en natt medan man sover. Det kräver ansträngning. Och jag har ansträngt mig, mycket, för att komma hit. Det är inte heller ett konstant stadie utan det går såklart i vågor och det kräver fortsatt ansträngning, hela tiden. Men ärligt talat, vad är alternativet? Att inte trivas med sig själv? Då vet i alla fall jag vad jag väljer. :)

Apropå att fokusera på vad som är bra för mig. Kaffet, hur har det gått med det? Sådär får jag väl erkänna. Till en början kändes det riktigt bra, med te istället för kaffe i bilen på väg till jobbet. Men sedan dess har jag tänkt ovanligt mycket på kaffe. Jag var till och med på väg att köpa en latte på lunchrasten men tack vare att vattnet anses odrickbart i Helsingborg så blev det inget med det. Jag är dock övertygad om att det bara sitter i huvudet. I morgon är jobba-hemma-dag. Då kan det hända att det blir en kaffe till förmiddagsfikat.

Flygande hälsningar /Nellie