Terräng på Kullaberg

Nu har jag landat i soffan efter en härlig dag på Kullaberg. Vilken underbar natur vi har sprungit i! Grönskande bokskog, perfekt temperatur och ett väl genomfört lopp. Jag är trött och väldigt nöjd. Benen börjar kännas rejält tunga och lite ont har jag allt men samtidigt känns det otroligt bra. Kroppen höll, humöret var på topp och jag och Johanna gjorde precis som vi sagt att vi skulle, vi njöt av loppet. Vi började lugnt och sansat, de första tre kilometerna var lite upp och ner. Det gick inte att springa i alla backarna, varken uppför eller nedför, dels för att en del av dem var rätt branta men även för att de trånga stigarna var fulla med andra löpare som också behövde gå. Jag upptäckte att min styrka låg i nedförslöparna. Jag visste att min förkärlek för att hoppa på stenar i strandkanten och fjällvandring skulle komma väl till pass någon gång. Jag kunde och vågade släppa på när det var brant nedför i smala  steniga stigar. Någon gång mellan 4 och 5 km förstod jag verkligen att det var ett terränglopp jag var en del av. Det gick BRANT uppför och man såg inte slutet på backen. Då menar jag brant som i att man kravlar upp på alla fyra. Jag gick i mål med tiden 49.44 vilket gav mig en 36:e placering (utav 69 som fullföljde loppet). Nästa år ska jag vara bättre förberedd. Vem hänger på?

Bild: Michael Barmer
Förberedelser inför start

Flygande hälsningar /Nellie