Vi flyttade hit vi nu bor för nästan exakt ett år sedan. Innan dess bodde vi en lägenhet 500 m från en härlig strand längs Öresund i ett gammalt fiskeläger strax söder om Helsingborg. Innan vår kära dotter kom till världen spenderade vi nästan varje fin sommarkväll nere på stranden. Vi grillade, drack vin och såg solen gå ner över Helsingör. Det var en riktigt härlig tid! Men det fanns ju så klart också dagar när det blåste småspik och dimman låg tät över sundet. Dessa dagar var det inte fullt lika fantastiskt.
När vi kände att det var läge att se sig om efter hus så bestämde vi oss av olika skäl för att flytta mer söderut igen. Vi letade länge och väl längs Skånes västkust mellan Helsingborg och Malmö men hittade inget ställe som vi verkligen gillade. Vi levde fortfarande kvar i den romantiska bilden av havet och ville inte riktigt släppa taget om den, inte förrän vi blev introducerade till Dalby. Här finns det vacker natur på alla håll och kanter och havet är faktiskt inte så långt borta.
Jag har verkligen lärt mig att älska skogen. Den ger mig energi samtidigt som jag känner mig lugn och harmonisk i dess famn. I skogen är jag liten men stark och jag får en skön frihetskänsla av att springa över rötter och stenar eller att kika upp i taket av de vackra trädkrona som växlar färg med årstiderna.
Idag blev det en cykeltur från min kära svägerska som uppvärmning. Det är minsann backigt i denna byn så jag fick snabbt upp flåset. Jag ställde cykeln intill skogens början och begav jag mig ut på en kort men lite snabbare löprunda. Skogen var så vacker och jag har ju som regel att inte fotografera under mina träningspass så idag blev det en andra tur till skogen för att just fotografera. Färgskiftningen är på gång, de gula och röda färgerna är inte långt borta.
Flygande hälsningar /Nellie
Underbar skog. Förstår att ni trivs och hoppas att ni kommer att göra det framöver också. Kram Nina
SvaraRaderaVilken härlig skog och visst är det så vackert ute nu... Det är
SvaraRaderaSå friskt att vara ute och springa! Eller träna det man nu känner för...
Kram Sandra